måndag 8 december 2008

Spilld mjölk

Jag läser i Edge att spelet Spore laddats ner inte mindre än 1.700.000 gånger.
Det är mer än dubbelt så mycket som Crysis och Fallout 3 tillsammans.
Jag antar att det betyder att kriget mot piratkopieringen går sådär.

Och det kan man tycka vad man vill om.
Vad det däremot är oavsett vad man tycker, är en missad möjlighet.

En med största sannolikhet installerad användargrupp på 1.7 miljoner är ju en utmärkt annonseringsmöjlighet. Jo jag vet, ingame annonsering har inte riktigt tagit fart, men som kompensation för uteblivna intäkter kunde man väl göra sämre ifrån sig?

Nej det är inte en ny affärsmodell, men det är ett sätt att kompensera sig.
1.7 miljoner gånger 0 kronor blir ju aldrig något att ha (annat än reklam för nästa spel som de flesta av den här gruppen säkert laddar ner ändå)
1.7 miljoner gånger 1 krona, 50 cent eller vad du vill är iallafall pengar.

Om man sedan börjar tänka sig någon form av push, lite som banners eller liknande, så börjar det genast se bättre ut. Då kan man sälja exponeringar. Paket med flera spel.

Jag kan inte tänka mig att de som sitter och crackar spel skulle orka krångla bort ett par banners om de inte blir oerhört påträngande. De vill oftast bara få ut spelet så fort som möjligt (det är ju en slags tävling mellan olika grupper som pågår där).
Det viktiga är att det går att spela.
Så säg att en registrerad spelare, med skivan i datorn, nyckeln på plats eller vad man nu vill, slipper banners. Alla andra åker på banners. Eller filmer. Eller jinglar. I startmenyn, lobbyn osv.
Allt som inte är ingame. För då tror jag att folk bara blir förbenade (och då tänker jag på de betalande kunderna)

Nu är ju för övrigt Avalanche och Dice, på väg ut med gratisspel av helt olika slag, och det är väl ett tecken på att en del börjar fatta galoppen.
Men som vanligt när det gäller piratkopiering så stirrar sig nog de flesta blinda på allt de förlorar istället för att se till att de inte slutar helt tomhänta.

onsdag 3 december 2008

whats not to love?



Alltså, jag har alltid varit (hälsosamt?) skeptisk till bitpop.
Bitpop utan r alltså (inte britpop med engelska smala unga män)
Gjort på gamla spelmaskiner och laptopar av glada japaner som hämtade ur en gammal mazdareklam. Brus, blitter och referenser till obskyra megadrivespel som ingen utanför japan hört talas om.

Tills jag hittar YMCK.
Det här är faktiskt bara för gulligt, karamelligt och trivsamt för att jag ska kunna göra annat än kapitulera. Om man gör en snabb sökning på youtube, så ser man lika söta animerade dataspelsvideos till alla låtar.

Det är värt ett försök, men ta av de kritiska popglasögonen är ni snälla för det här är något helt annat än Glasvegas.