whats not to love?

Alltså, jag har alltid varit (hälsosamt?) skeptisk till bitpop.
Bitpop utan r alltså (inte britpop med engelska smala unga män)
Gjort på gamla spelmaskiner och laptopar av glada japaner som hämtade ur en gammal mazdareklam. Brus, blitter och referenser till obskyra megadrivespel som ingen utanför japan hört talas om.

Tills jag hittar YMCK.
Det här är faktiskt bara för gulligt, karamelligt och trivsamt för att jag ska kunna göra annat än kapitulera. Om man gör en snabb sökning på youtube, så ser man lika söta animerade dataspelsvideos till alla låtar.

Det är värt ett försök, men ta av de kritiska popglasögonen är ni snälla för det här är något helt annat än Glasvegas.